Labradorens rasstandard

Bakgrund och ändamål:
Rasens egentliga ursprung är höljt i dunkel och flera teorier finns. Tämligen säkert är att i början av 1800-talet överfördes till England från Labradorhalvön en ras som sedan genom inkorsningar givit dagens labrador retriever, den som erkändes av Engelska Kennelklubben som ras 1903.
Rasen har som sin huvudsakliga uppgift att vid fågel- och småviltjakt arbeta efter skott och då främst som apportör. Stor arbetslust, styrka och spänst i kombination med god följsamhet gör den väl lämpad för sina arbetsuppgifter.

Helhetsintryck:
Labrador Retriever är en starkt byggd, kompakt och mycket rörlig hund med bred skalle, bred och djup bröstkorg och brett och kraftigt ländparti och bakställ. Den är godmodig, mycket rörlig, har utmärkt luktsinne, är en god apportör och har passion för vatten. Labrador Retriever är en anpassningsbar och tillgiven följeslagare.
Till temperamentet är den intelligent och formbar med stark vilja att vara till lags. Den är vänlig, utan spår av aggressivitet eller blyghet.

Huvud:
Huvudet skall ha bred skalle och markerat stop. Det skall vara välmejslat utan köttiga kinder. Käkarna skall vara medellånga, kraftiga, aldrig snipiga. Nosspegeln skall vara bred med väl utvecklade näsborrar.

Ögon:
Ögonen skall vara medelstora, bruna eller nötbruna. Uttrycket skall vara intelligent, lugnt och vänligt.

Öron:
Öronen skall vara ansatta tämligen långt bak på skallen och de skall bäras hängande tätt intill kinderna. De får inte vara stora och tunga.

Bett:
Starka käkar och tänder med perfekt, regelbundet och komplett saxbett.

Hals:
Halsen skall vara torr, stark och kraftig och ansatt i ett väl tillbakalagt skulderparti.

Kropp:
Bröstkorgen skall ha god bredd och gott djup, med väl välvda, tunnformade revben. Ryggen skall vara plan. Ländpartiet skall vara brett, kort och kraftigt.

Fram- och bakben:
Skuldrorna skall vara långa och sluttande. Frambenen skall ha god benstomme och vara raka från armbågarna till tassarna såväl från sidan som framifrån sett.

Bakstället skall vara välutvecklat och får inte slutta mot svansen. Knälederna skall vara välvinklade och hasleden lågt ansatt. Kohasighet är absolut inte önskvärt.

Tassar:
Tassarna skall vara runda och kompakta med väl välvda tår och välutvecklade trampdynor.

Svans:
Svansen är ett kännetecken för rasen; den skall vara mycket tjock vid ansättningen och smalna gradvis mot spetsen. Den skall vara medellång utan fana men vara täckt runt om med kort, tjockt, tätt hår, vilket ger svansen ett rundat utseende s k "uttersvans". Den får bäras glatt men aldrig ringlad över ryggen.

Rörelser:
Rörelserna skall vara fria och tillräckligt marktäckande och parallella fram och bak.

Päls:
Pälsen är ett speciellt särdrag för rasen. Den är kort och tät utan vågor eller fransar och känns jämförelsevis hård vid beröring samt har vattenavvisande underull.

Färg:
Enfärgat svart, gul eller lever/chokladfärgad. Gult får variera från ljust krämfärgad till rävrött. Liten vit bringfläck är tillåtet.

Mankhöjd:
Idealmankhöjd för hanhund 56-57 cm.
Idealmankhöjd för tik 54-56 cm.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.